R E B U S

RESULTAT

 

Resultat 1970
 

Resultaten redovisas som frekvenser för män och kvinnor separat och tillsammans dels i hela materialet dels i åldersgrupperna 18-25 år, 26-45 år och 46- 65 år.

Kvarvarande tänder var 22, 6 (28, 24 resp. 15,5 i äldsta gruppen). Inga signifikanta skillnader mellan könen.

Karierade tänder: medeltal 4,8 (män 5,0 och kvinnor 4,6). Könsskillnaden är signifikant om den uttrycks i procent av antalet kvarvarande tänder. Skillnaden mellan könen markeras ytterligare beträffande medeltalet primärkarierade ytor per individ (för män 4,7 och kvinnor 2,9 ytor). Samma signifikans gäller om medeltalen relateras till antalet kvarvarande tänder.

Omvända könsskillnader gäller beträffande sekundärkarierade ytor (män 2,4 och kvinnor 3,1). Skillnaden är signifikant.

 

Antalet fyllda tänder per individ var i medeltal 15,9 (män14,5 och kvinnor 17,2) Skillnaden är signifikant.

 

Uttryckt i procent av antalet kvarvarande tänder blir andelen fyllda ytor 66,3 %, fortfarande med signifikant könsskillnad.

DMFS var 53,8 och DMFT 22,2 för hela materialet. Inga signifikanta könsskillnader.

 

Medeltalet rotbehandlade tänder var 2,5 (män 2,2 och kv. 2,9 med signifikant skillnad).

I urvalet hade 72,2 % av de undersökta någon rotbehandlad tand.

 

Hos 45 % av den tandförsedda populationen fanns minst en tand med periradikulära förändringar eller i medeltal per individ 1,2 rötter med förändring.

I äldsta gruppen hade 69 % av individerna någon sådan förändring.

 

Plackindex (OHI-S) var i medeltal 1,5 (män 1,7 och kv. 1,4 - skillnaden är signifikant).

Plackindex ökade med stigande ålder med kulmen 46-50 år.

Även betr. Tandstensindex (OHI-S) var skillnaden mellan könen signifikant.

 

Russel’s PI: var i medeltal 2,4 (2,7 för män och 2,1 för kvinnorna med signifikant skillnad). Även här ligger de högsta värdena i gruppen 46-50 år.

 

Benfäste uttryckt i MBL var i medeltal 1,72. Om endast individer med minst fem kvarvarande tänder inkluderas blir medelvärdet 1,68 vilket innebär en benförlust motsvarande 10-20 procent av rotlängden. Kvinnor har högre MBL-värde än männen endast i åldrarna under 25 år. MBL-värdena ökar med åldern. Skillnaden mellan könen ökar efter 40-årsåldern.

 

Faktorer av betydelse för MBL-index analyseras med hjälp av korrelations- och multivariatanalyser.

Korelationsanalyserna visade att åldern gav den starkaste korrelationen till MBL-index. (r=0,63) därefter följde prediktorerna ”antal kvarvarande tänder”, ”tandstensindex”, ”plackindex”, protesvariablerna och tobaksrökning (r=0,12), alla starkt signifikanta (P<0,001).

 

Multivariata analyser innefattar personer med minst 5 kvarvarande tänder. Vid AID-analysen var ”ålder” den starkast kontrasterande prediktorn därefter ”tandsten”. I gruppen äldre med lite tandsten skedde uppdelningen med avseende på ”rökning”.

 

I arbetet utvecklas vidare tandborstningsskador och principer för partialregistrering.

 

Protesförekomst

Helprotes i ÖK förekom hos 12,5 % utan tydlig könsskillnad (i åldersgrupperna: 0,8 %, 7,6 % och 29,8%). Helprotes i UK bars av 5,9 %, något vanligare bland kvinnor. Noteras bör att nära 60 % av kvinnorna i gruppen 61-65 år bar hel överkäksprotes.

Frekvensen helprotes i både ÖK och UK var 5,6 %.

 

Socialgruppsindelningen redovisades.

 

Riskgrupper identifierades, d.v.s. personer med större tandvårdsbehov än populationsmedeltalet. Av tolv undersökta grupper redovisas de tre mest intressanta: de tandvårdsrädda (24,3 %), rökarna (stor- och måttlighetsrökare: 33,6 %) och de som uppgav att kostnaden var ett hinder för erhållande av tandvård. Dessa tre grupper redovisas separat i arbetet (26,6 %). De tre grupperna diskuteras rätt ingående.

 

Tandvårdsbehov

Vårdbehovet indelades efter de fem huvudavdelningarna (kir, par, endo, car och pro) och angavs som vårdbehov beräknat för 1000 personer med uppdelning på tre åldersgrupper (i tabellerna dock i femårsgrupper)

 

Här återges endast ett exempel på redovisningen i texten som anger faktiska observationer och medeltal:

 

Parodontala vårdbehov: Enligt kriterierna har 2769 behandlingstillfällen (vardera omfattande 45-60 minuter) i form av parodontal sanering ansetts nödvändig. För männen 2882, för kvinnorna 2669.

Yngsta gruppen: 2391, mellersta 3126 och i den äldsta 1647 tillfällen. Antalet behövliga parodontalkirurgiska ingrepp bedömdes till 1428. I åldersgrupperna: 892, 1551 och 1647 i den äldsta.

De i texten angivna siffrorna omräknades därefter till behov per 1000 individer och presenterades i tabellform i femårsgrupper.

 

Motsvarande resultatgenomgång finns presenterad för alla fem huvudgrupperna.

 

SPRI-rapport 7052 (se nedan under odontologiska artiklar) är en detaljerad redogörelse för den odontologiska undersökningen 1970.

Resultaten presenteras långt mera detaljerat än ovan i detta arbete som innehåller fler tabeller och diagram.

Materialet kom att användas bl.a. i Socialstyrelsens prognosberäkning av tandvårdsbehov och i 1971 års utredning av tandläkarnas specialistutbildning samt i flera utbildningssammanhang.

 

Resultat 1980

​

DSF-rapport 1982:7 (se nedan under odontologiska artiklar) är en redogörelse för odontologiska undersökningen1980 samt en jämförelse med resultaten från 1970.

Resultaten visar att i medeltal en tand förlorats under tioårsperioden, vilket är lågt jämfört med tandbeståndets decimering under tidigare decennier. Graden av tandköttsinflammation har minskat liksom mjuka och hårda beläggningar på synliga tandytor.

Förekomsten av helprotes i båda käkarna hade ökat från 5 % 1970 till 7 % 1980. I åldersgruppen 66-75 år hade över hälften av kvinnorna hel överkäksprotes.

En tredjedel av protesbärarna var ej nöjda med sina proteser.

På liknande sätt redovisas systematiskt de nya fynden i relation till observationerna 1970 beträffande de flesta parametrarna.

 

Tandvårdsbehov och tandvårdskonsumtion redovisades uppdelat efter tandvårdstaxans avdelningar och angavs som den tid de olika åtgärderna krävt i form av medeltal för personerna i timmar och minuter. Det bedömda tandvårdsbehovet 1970 och 1980 betraktas som ett ackumulerat behov, ej som ett årligt tandvårdsbehov.

I arbetet redovisas den beräknade behandlingstiden för åtgärder och grupper av åtgärder enligt tandvårdstaxan med och utan uppdelning i åldersgrupper.

För att tillgodose det beräknade tandvårdsbehovet 1970 skulle det krävas c:a 8 timmars behandling i genomsnitt per individ. Motsvarande behandlingstid 1980 var c:a 6 timmar.

Vårdbehovet 1970 kunde jämföras med påföljande vårdkonsumtion.

Minskningen i vårdbehov under tioårsperioden gällde för alla åtgärder med undantag för avtagbar protes.

De flesta undersökta hade låg konsumtion av tandvård under perioden medan ett fåtal hade varit storkonsumenter. Så t.ex. svarade en femtedel för halva konsumtionen.

 

Sambandet mellan vårdbehovet 1970 och vårdkonsumtionen är svagt. Vid tandvårdsförsäkringens införande hade man givetvis hoppats att detta samband skulle vara högt. Förhoppningarna har dock ej infriats. De mest behövande har alltså ej svarat för den största delen av konsumtionen. Detta är ett genomgående drag beträffande alla tandvårdstaxans avdelningar avseende behandlingar.

Ej heller får man av undersökningen bekräftelse på att en hög konsumtion åtföljts av ett lågt vårdbehov 1980.